I går var vi på sjukhuset och tog pricktest mot födoämnen och det visade ingenting. Skönt men ändå vill jag veta varför hennes mage är paj.
Att ta sig kommunalt till sjukhuset krävs viss ansträngning så en nästan sömnlös natt och en jobbig morgon kom vi iallafall i väg... och jag är stolt att jag vann mot fobin ännu en gång.
Psykologen ringde i går också och sa att hon hade kämpat för att jag skulle vara en prio ett. Det hade hon lyckats med men det kan ta 4 månader eller mer innan jag får hjälp. Jag vet inte om jag pallar. Ångest för att vänta och ångest för att jag ska klara terapin. Moment 22.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar