Första inlägget. Vad svårt det är att hitta på något att skriva.
Jag ville starta en blogg för att kunna skriva av mig när jag mår dåligt, och när jag mår bra. Att ha emetofobi är inte lätt. Värst är det nu vintertid, Men jag har sökt hjälp nu efter att ha haft konstant ångest varje dag i över ett år. Förut så var det bara vintertid men sedan i fjol har det gnagt i mitt huvud varje dag.
Det började en decemberdag 2005. Jag och min stora dotter som vid tillfället var två år hade lagat mat, ätit och diskat. Jag nattar henne och sedan lägger jag mig i sängen med en påse godis. Ringer min mamma. Efter en liten stund säger jag till henne att nu har jag feber. Jag tempade 39,5 grader. Hur kunde jag få feber så snabbt? Efter ytterligare någon minut var jag tvungen att slänga på luren. Jag hade drabbats av min första VKS (vinterkräksjuka)
I 5 dagar låg jag i sängen. Kunde inte göra någonting. Jag var ensamstående med Tindra som min dotter heter, hade ingen familj i närheten där jag bodde då och ville inte heller ringa någon kompis. Jag ville inte smitta vidare denna hemska sjukdom.
Jag insåg att jag inte kunde ta hand om min dotter men hade inget val. Mellan klräkningarna drog jag ut spjälsängen från hennes rum till V-rummet där jag bodde. I den bodde hon i 5 dygn. Jag klarade kanppt byta blöja på henne och hon fick bara välling att äta. I 5 dygn!
Jag hade träffat min nuvarande man på sommaren. Han ville komma och hjälpa mig men jag sa nej. Jag var gravid i v 12 däromkring. Jag var livrädd att stackars bebisen skulle dö av mina kräkningar, men han lever och är en frisk 2½ åring i dag.
De fem dygnen var det jobbigaste jag någonsin har varit med om. Jag önskar inte min värsta fiende det helvetet. Jag är glad att jag inte smittade min dotter!
Efter det här började jag framkalla fobi.
Jag är inte rädd för att kräkas själv, jag är heller inte rädd att se när någon annan spyr. Men jag är livrädd när min familj kräks. Och det är det jag har sökt hjälp för nu.
Folk har frågat mig vad det är jag är så rädd för. Och jag kan inte svara på det. Jag blir bara så rädd, skakar och får ångest. jag vet ju att de inte kommer dö men för mig är det här hur jobbigt som helst. Och jag kan förstå att det är svårt för andra att förstå.
Men nu har jag som sagt sökt hjälp och det kan bara bli bättre!
2 kommentarer:
Får jag även fråga. Vart får du hjälp?? Finns det alltså hjälp att få? Jag får ångest och kallsvettningar så fort nån nämner att dom varit sjuka. Inget roligt liv att leva. Är för feg för att skaffa hjälp eftersom jag vet att jag måste utsätta mig för det jag är rädd för. Usch, nu fick jag en obehaglig klump i magen. =(
Jag ringde öppenvården och fick hjälp ganska omgående.De sa att 4-6månader skulle det ta att få börja med kpt. Men det tog bara en månad.
Man utsätter sig sakta sakta. Nu har jag inte kommit till de obehagliga än så jag ska inte ropa hej men det känns skönt att ha skaffat hjälp.
Skicka en kommentar